jagharidentitetiskall

Vi är dom bortglömda barnen
med napalm i våra hjärtan
och svar
bara för att vi ställde
alla dom frågorna
ni inte vågade fråga

Med varje sekund
precis i ögonvrån
så förstår vi vad döden är
Genom kaos föddes våran
extrema nonchalans
- Jag är inte rädd öfr att dö
för jag har aldrig kännt mig
så levande som på väg mot döden
Står skrivet i våra svarta pupiller

Så du byter trotoar
när det syns på oss att vi
bytte universum
vi byggde våran egna himmel
för dom molnen
vi svävade på
kommer ni aldrig kunna nå
(Extas -
efter det så var det motsatsen)
Vi är världens vackraste fallande stjärnor!


Att äga eld, att dricka bensin
balanserar på ingenting
för hur ska vi kunna falla,
      inte nu
när vi har napalm i våra hjärtan
      inte nu
när vi har svaret på livets mening
i våra svarta pupilelr
      inte nu
när vi är världens vackraste fallande stjärnor!

Volym 1. (2006)
Jag skrev sms
om att ditt amfetmain
var det bästa som hänt mig
och
alla sa att jag var död
när mina vodkaflaskor var tomma
och min logik
var att vi faller med stil, baby.
Om vi faller så lovar jag
att vi faller med stil...

Volym 2. (2007)
när sustanserna vrider
sönder våra drömmar
av saknad
förstod vi vad
äkta kärlek var

Volym 3. (2008)
Din påtända röst
skar sönder
mina nyktra öron

Volym 4. (2009)
Jag blev det som du
hade vart för sen
du är så fin...
har jag sagt till dig, vännen,
att sånna som du och jag
vi blir aldrig mer än vårt förflutna

Volym 5. (2009)
Vi har blåmärken
på vår kropp
och vi har löst gåtan
till varför knarkare ler

Volym 6. (tvåtusenimorgon)
Du har kanyler i din blick
och Helvetet i ditt blodomlopp
Du dog då
och jag kommer alltid
följa dig in i döden.

Volym 7.
Vill du dela gravsten med mig?

Och jag tar dina lögner,
sparar dom någonstans innanför mitt tomma skal
varje ord blir en vacker undanflykt
”det är okej att du ljuger,
för du ljuger så vackert”
och jag insåg att jag pratade med min spegelbild
jag sänker blicken.
För reflektionen i spegeln är vackrare
än vad jag någonsin kommer bli

Himmelen var gjord av prickar
som kommer leda till undergång
jag vet att dom vet det
dom vet bara inte att jag vet
och jag drunknade i snö
bitande kyla i fötterna
och kanske kände jag mig lite levande då

och i dagboken klottras det
men svart bläck
om varför jag inte kan andas
om varför det gör så ont
Så jag blundar, vandrar fram i
ett hav an ångesttankar och en doft av död lycka

Jag är inte rädd för döden
så många gånger som den har knullat mig
och jag väntar på att få dö
det borde inte vara så svårt
jag dog inombords när jag var åtta år

Så jag bläddrar i böcker
försöker hitta den vackraste vokalen
och stryker under bokstäver
som kanske kan rädda mitt liv
och jag blundar hårt för faktumet
att det bara är jag som kan det